Det är sjukt vad fort tiden kan gå. Man förutser att man har hela livet framför sig, att dagarna, timarna, minuterna varar förevigt. men på en enda sekund kan allt förändras.
Det värsta jag vet är när man förlorar någon som står en nära, eller när man får reda på att perssonen kan dö vilken dag som helst. Det är nog darför jag är räd för att släppa in perssoner. För jag vet hur ont det gör att förlora, hur ont det gör att missta nått man fäst sig vid. & darför tar för givet att man alltid kommer ha personen vid sin sida. Egentligen handlar det här inte om en ''person'' utan om min hund. Men det är ingen skillnad, mina hundar är som mina småsyskon jag aldrig fick. Och det är särskilt sorgslit när hunden inte ens har fyllt 1år utan forftarande är en valp, han ska ju ha hela livet framför sig. Han har vunnit alla utstälningar med svansen i vädret. han har hela livet framför sig, han skulle ju bli pappa & bli champion. Men det är kanske den här saningen vi behöver? att man ska ta vara på dagen som kommer & inte ta nått/någon för givet. Darför ska jag ta vara på tiden jag får med min hund till fullo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar